Genetisk forskning ger nya svar om long covid – forskargruppen tilldelas Medixpriset 2026

Varför utvecklar vissa personer långvariga symptom efter covid-19, medan andra återhämtar sig snabbt? En internationell forskargrupp under finländsk ledning har identifierat genetiska faktorer som kan bidra till risken att utveckla long covid. Nu tilldelas gruppen Minervastiftelsens Medixpris 2026.

Long covid kan innebära månader eller till och med år av trötthet, hjärndimma, smärta och andningsbesvär efter en covid-19-infektion. Symptomen varierar från person till person, och vad som orsakar dem har länge varit svårt att klarlägga.

Nu bidrar ett omfattande internationellt forskningsprojekt till en bättre förståelse av sjukdomens biologiska bakgrund.

Studien, som publicerades i den högt ansedda tidskriften Nature Genetics, bygger på genetiska data från över en miljon människor och omfattar material från 24 studier i 16 länder. Forskarna upptäckte bland annat att en viss del av arvsmassan – i närheten av genen FOXP4 – verkar hänga ihop med lungfunktion och immunförsvar.

Studien leddes av Hanna M. Ollila, seniorforskare vid Institutet för molekylärmedicin Finland (FIMM) vid Helsingfors universitet.

En genetisk pusselbit till long covid

Forskarna fann att FOXP4 är en oberoende genetisk riskfaktor för long covid. Genen har också kopplats till svår akut covid-19, men resultaten visar att sambandet med long covid kvarstår även när man tar hänsyn till risken för svår akut sjukdom.

– Våra resultat visar att både en genomgången coronavirusinfektion och individuella genetiska faktorer påverkar risken att utveckla long covid. FOXP4-genens roll pekar på betydelsen av lungfunktionen och det lokala immunsvaret för sjukdomens utveckling, säger Hanna M. Ollila.

Fyndet kan bidra till att förklara varför människor reagerar så olika efter en covid-19-infektion. I Finland bär omkring sju procent av befolkningen på den aktuella genen, medan den är betydligt ovanligare i övriga Europa.

Ollila betonar samtidigt att en genetisk riskfaktor inte innebär att en person kommer att utveckla long covid.

– En enskild gen avgör inte risken hos en individ. Det handlar om små skillnader som blir synliga på befolkningsnivå. Det största värdet med genetisk information är att den ger oss möjlighet att förstå sjukdomarnas biologiska mekanismer och sambanden mellan olika sjukdomar.

”Det viktigaste är att patienterna blir tagna på allvar”

För Ollila är priset betydelsefullt också eftersom det uppmärksammar en sjukdom som fortfarande är relativt ny och komplex.

– Det viktigaste med den här utmärkelsen är att long covid som sjukdom får uppmärksamhet. För patienterna är det viktigt att veta att deras symtom tas på allvar och att forskare arbetar för att förstå vad som ligger bakom sjukdomen.

Forskningsprojektet är ett exempel på hur stora datamängder och internationellt samarbete kan användas för att undersöka komplexa sjukdomstillstånd. I arbetet deltog forskare inom bland annat medicin, cellbiologi, genetik, statistik och dataanalys.

– I ett och samma telefonsamtal kunde det sitta läkare, cellbiologer, statistiker, dataanalytiker och patienter. Vi utvecklade en arbetsmodell som har fungerat bra och som vi nu använder i forskning om andra liknande tillstånd som uppstått efter infektioner, bland annat fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom, berättar Ollila.

Forskning från Finland med internationell betydelse

Medixpriset är ett av Minervastiftelsens mest prestigefulla priser och har delats ut sedan 1988. Priset på 20 000 euro tilldelas framstående finländsk forskning inom biomedicin eller klinisk medicin.

Årets pris uppmärksammar ett forskningsarbete som kombinerar stark finländsk forskning med ett omfattande internationellt samarbete. Det visar också vilken betydelse stora forskningsmaterial och biobanker, såsom FinnGen, kan ha när forskare försöker förstå komplexa sjukdomar.

Den prisbelönta studien, “Genome-wide association study of long COVID”, publicerades i Nature Genetics 2025. Huvudförfattare var Vilma Lammi, Tomoko Nakanishi och Samuel E. Jones. Studien handleddes gemensamt av Hugo Zeberg och Hanna M. Ollila.